Mina gravidtankar med Liam

Mammadagbok

Torsdag 27 december 2007- 40 dagar till BF

Vi kan ju börja med magen. Jag är mäkta stolt över mina 115 cm runt midjan, inget en kvinna brukar säga men jag tycker om min graviditetsmage för inuti ligger ju min älskade Liam! Hade ju helst sett att jag kunde röra mig lite mer än vad jag har möjlighet till i dag men man får ju ta det onda med det goda så att säga. Det som har varit allra jobbigast under graviditeten hittills är foglossningen och förvärkarna. Denna tråkiga molande känsla i ryggen som gör att jag inte kan sitta eller ligga utan bara traska runder som en annan idiot.
Något annat som är irriterande är allas åsikter. Du ska göra si men inte så. Sluta gnäll. Klart du kan äta det! Massa saker som gör att man känner sig så jäkla nertryckt. Som om mina egna åsikter inte räknas överhuvudtaget, för jag har ju inte fått barn tidigare så vad vet jag. Nä alla vet bättre än den blivande modern tydligen om vad som händer inuti ens kropp.
Nej, jag ska försöka att inte bara se de negativa grejorna utan fokusera på de positiva. Som just nu till exempel, han rör sig så mycket i magen att jag bara kan småfnissa åt denna underbara känsla som uppstår. Vetskapen att han lever och tumlar runder inne i mig är fantastiskt! Nu längtar jag mer än någonsin till förlossningen då jag får se och röra min lille son för första gången. Nästan så jag blir lite gråtmild…

Lördag 29 december 2007- 38 dagar till BF

Idag har foglossningen tagit över livet. Skulle städa till nyårsafton på måndag men jag klarade inte av mer än att göra vid toaletten lite. Kan inte böja mig så därför kan jag inte tömma diskmaskinen eller fixa tvätten heller. Nu får Staffan verkligen ställa upp och det gör han! Tack gode gud att han är med mig annars hade jag aldrig fixat detta. I och för sig så om jag inte haft honom så hade jag ju inte varit gravid heller…
Annars rör sig Liam mycket i magen nu. Vet inte om det är som han håller på att försöka vända sig men han har ju varit mycket aktiv i magen genom hela graviditeten. Hellre det så jag vet att han lever än om det plötsligt skulle sluta puta ut en dag, och sluta gunga runder. Nej fy för det, trivs bra jag har det! Intressant hur man kan älska ett barn så mycket att det nästan gör ont i själen redan innan han lämnat magen. Ska jag inte föda snart?



Onsdag 2 januari 2008 – 34 dagar till BF

Ska till barnmorskan på vanligt besök i morgon. Jag har en massa frågor att ställa, bl.a. om barnets tillväxt och det faktum att svullna händer kan tyda på havandeskapsförgiftning. Så jag är lite orolig. Till råga på allt elände så har jag lyckats få hemorrojder också. Hur kul är det på en skala? Har varit immobil hela dagen och pendlat mellan soffan och sängen på grund av fogarna som strejkar idag. Det ska bli väldigt skönt när värkarna väl sätter igång så jag slipper gå och vänta och undra mera. Har ju aldrig haft det som kallas tålamod… Vi får se vad som sägs i morgon och ta det därifrån!

Torsdag 3 januari 2008 -33 dagar till BF

Jag var ju lite orolig för havandeskapsförgiftning men enligt barnmorskan så kan jag inte ha det eftersom mitt blodtryck är perfekt. Med eftersom jag hade så många andra symptom så bad jag dem ta ett urinprov. Och mycket riktigt så hade jag äggvita i urinen, ett annat tecken på havandeskapsförgiftning. Trots detta verkar inte min barnmorska vara särskilt orolig men frågan är om det är för att jag inte behöver bekymra mig eller om det är för att hon är konstant stressad? Hur som helst så ska jag lämna ett nytt urinprov i morgon bitti och ta ett test till, så jag får väl se vad som händer efter det.

Söndag 6 januari 2008- 30 dagar till BF
Lämnade urinprov i fredags morse och jag hade ingen äggvita, vi kan alltså sluta oroa oss för havandeskapsförgiftning. Fick ett sammanbrott idag och brast fullkomligt ut i gråt. Jag tänkte nämligen på det ögonblicket som Liam för första gången läggs på min mage direkt efter förlossningen och jag längtar så förtvivlat efter att få träffa honom. Är så lycklig över att få bli mamma, äntligen, att känslorna tar överhanden. Nu känns det verkligen inte långt kvar, undrar när han bestämmer sig för att möta världen?

Söndag 13 januari 2008- 23 dagar till BF
Jag har haft kraftiga förvärkar i ett par dagar, oregelbundna men de gör ont! Personligen skulle jag föredra att de riktiga förlossningsvärkarna satte igång men jag får väl vänta ett tag till. I morgon är det dags för tillväxtultraljudet, barnmorskebesök samt föräldrakurs så jag ber att få återkomma med mer information vid ett senare tillfälle.




Tisdag 15 januari 2008- 21 dagar till BF
Var som sagt på ultraljud igår och det visade sig att Liam har växt till sig ordentligt, han har inget minus på tillväxten längre utan väger 2898 g och mår finfint! Känns mycket skönt att veta att allt är bra med honom och att han kan komma precis när som helst utan att det gör något, eftersom han är färdig.
Föräldrakursen var mycket bättre än förväntat. Camilla, barnmorskan som höll i det, är samma som har tagit våra ultraljud och hon är mycket bra på att förklara och berätta. Vi gick igenom förlossningsskedet lite snabbt, eftersom vi alla läst ganska mycket om hur förlossningen går till sen pratade vi en hel del om vad som händer när bebisen väl är född. Det är saker som vi även ska diskutera i morgon på nästa träff, vad som händer när man kommer hem och helt plötsligt är föräldrar! Ser fram emot att höra mer…
I söndags tog vi några fina graviditetsbilder som vi ska använda på något sätt lite senare allt eftersom Liam växer. Skriver det här så glömmer jag inte det, att då var jag i vecka 36+5. Tror fortfarande att han kommer tidigare, närmare bestämt på fredag den 18 januari klockan 18.30. Vi får väl se om spådomen slår in?...

Fredag 18 januari 2008- 18 dagar till BF
Än så länge ingen bebis i sikte. Har visserligen sammandragningar men inga värkar. Min högsta önskan just nu är att förlossningen ska sätta igång så jag får träffa Liam men ödet verkar ha andra planer. Hade varit bättre om vi hade kunnat åka in nu för om det sätter igång i kväll/natt så kan det bli farligt att ge sig ut då de varnar för storm som medför stor trafikfara! Nåväl, om det skulle vara fallet så får vi väl köra väldigt försiktigt.

Lördag 2 februari 2008- 3 dagar till BF
Liam, var blir du av? Om jag kunde begripa vad den lille parveln väntar på? Han är färdigvuxen och huvudet är fixerat, mest inget som hindrar alltså. Har haft sammandragningar och förvärkar hela natten så nu sitter jag här, kl 06.20, och har mest inte sovit alls. Men vad gör man? Jag kan inte påverka detta alls utan jag kan bara vänta tills han känner sig redo att komma ut. Liam- du är välkommen till världen, vi längtar så efter dig!!

Måndag 4 februari 2008- 1 dag till BF
Värkarna började 13.39 igår eftermiddag, mer eller mindre regelbundna. Blev kraftigare och tätare allt eftersom dagen gick och när jag till slut hade 4 min mellan värkarna och de var intensiva så ringde jag förlossningen i Lund. Klockan 22.00 körde vi hemifrån, laddade till tänderna på en förlossning. Kommer in och får en CTG-kurva tagen, allt ser bra ut, och hon undersöker mig för att se hur mycket jag är öppen- ynka 1.5 cm. Frågan var då, skulle vi åka hem eller stanna för att se om det satte igång mer? Vi valde att stanna kvar och skulle då kollas igen efter 2 timmar. När hon undersökte mig igen hade jag öppnat mig till 2 cm och värkarna var på sekunden 4 min emellan och mycket intensiva så jag blev inte hemskickad utan fick istället ta ett bad. När det var klart fick jag akupunktur som smärtlindring då epidural var för tidigt att sätta in eftersom jag ännu var i latensfasen och inte den aktiva fasen, min livmodertapp inte utplånad.
Klockan är nu strax efter 4 på morgonen och jag har inte sovit alls- börjar bli helt utmattad. Då plötsligt lägger jag märke till att inget har hänt på typ en kvart. Går upp ur sängen och försöker ”gå igång” värkarna igen men ingen lycka. När barnmorskan kommer in vid kvart över 5 sitter jag i en stol, lagom förbannad på min kropp, och muttrar. Hon sätter en ny CTG-kurva på mig och säger att om allt ser bra ut på den så kan vi åka hem och sova lite. Tyvärr dröjer det ända till halv 7 innan vi kan åka hem för jag blev lite bortglömd på grund av en annan förlossning. Väl hemma idag har jag sovit i två omgångar och ätit men inte mycket mer. Än så länge har inget mer konkret hänt, inga sammandragningar eller värkar, inget vatten som gått eller slempropp som åkt så jag vet inte vad jag ska göra. Liam har i alla fall mått toppen genom hela farsen så man ska väl vara tacksam för det. Får väl helt enkelt hoppas att det händer något extravagant i natt som typ vattenavgång med efterföljande värkar så jag äntligen kan få föda fram min son, för jag orkar bara inte med en natt till som den igår natt!

Onsdag 6 februari 2008- 1 dag över tiden
Jaha, detta var det enda scenariot jag inte var beredd på, att gå över tiden. Nu vågar jag inte ens ta mig utanför dörren ifall vattnet går eller så. Så vad gör jag nu när jag ska till barnmorskan i morgon? Hoppas Bosse kan hämta mig med bilen och köra mig dit så jag slipper oroa mig.
Annars mår jag inte så bra faktiskt. Magen gör konstant ont, och Liam trycker på hela tiden. Eftersom han växer runt 28 g om dagen så är det mycket trångt inne i magen nu vilket gör det hela mer besvärligt. För bådas vår skull vill jag föda så fort som möjligt, det kan ju bli jättejobbigt för både han och mig om vi skulle gå långt över så han blir jättestor och jag helt enkelt inte orkar föda. Nåja, låt oss hoppas att det inte blir så….

Torsdag 14 februari 2008- 9 dagar över tiden
Klockan var 04.00 på alla hjärtans dags morgon. Jag vaknade av att jag helt utan förvarning fick så in i nordens ont. Sprang ner för trapporna till toaletten (av okänd anledning) och när jag satt där förundrades jag över denna smärta, hade ju helt glömt hur ont jag hade det under mensperioderna med extrem mensvärk, och nu satt jag med den igen. Kom upp och skulle sova ett tag till men när jag lade mig så kände jag något konstigt på täcket där satt resten av slemproppen som hade lossnat i och med första värken. Den var beyond rälig (äcklig på ren skånska...)! Jag märkte ganska snart att sömn inte var att tänka på mer för mig så jag gick upp och tog en dusch istället. Nu kom värkarna oregelbundet med mellan 5-8 min mellan. Försökte göra frukost mellan värkarna men det var inte lätt, inte heller att äta den gick särskilt smidigt. Vid halv 8 körde maken till jobb men jag sa att han nog bara kunde jobba till lunch för sen skulle det nog vara dags men efter alla mina falska alarm så blev svaret jaja, blir nog bra...Klockan hann inte bli mer än kvart i 9 när jag ringde till honom och bad honom komma hem för jag inte skulle fixa värkarbetet utan honom. Jag hade tid hos min barnmorska i Lanskrona halv två på eftermiddagen så vi bestämde oss för att åka till henne och kolla om jag hade öppnat mig mer sen förra vändan på BB (då var jag 2 cm). När vi kom dit hade värkarna blivit regelbundna med 4 minuters mellanrum. Smärtan började bli outhärdlig men jag andades på som maken lärt mig, långt ner i magen med koncentration. Barnmorskan kollade mig och jag var öppen mellan 3-4 cm och beskedet blev att jag skulle åka till förlossningen i Lund för nu skulle jag föda bebbe. Jag har aldrig förr känt sådan glädje!När maken var inne i affären och laddade proviant så ringde jag och förvarnade förlossningen att jag var på väg och jag var välkommen. Kvart i 3 blev jag inskriven och bytte om till den oerhört läckra nattrocken. Jag hade bestämt att jag skulle ha epiduralbedövning så jag sa att "glöm allt annat jag skrivit med bad och akupunktur- ge mig epidural NUUUU!!" Sagt och gjort, de förberedde mig med dropp och kontaktade narkosläkaren. Han kom ner och nu hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle bli av. Han ställde en massa frågor, bl.a. om jag haft problem med ischiasnerven vilket jag har så jag sa ja. Då blev beskedet ingen epidural pga. förlamningsrisken. Allt svartnade framför ögonen... vad skulle jag nu göra? Jag tittade på honom och sa "du skojar med mig va?" -Nej.Jag vägrade lustgas (ville inte känna mig berusad under den viktigaste upplevelsen i mitt liv) så jag bestämde mig för att prova morfinsprutan. Den sprutades in och jag väntade. Det kom en värk- inget hjälpte, det kom en till- samma sak och jag undrade vad det var för skit de sprutat in, inget hjälpte mot smärtan ju! Hela barnmorsketeamet gick ut för att vänta in det stundade arbetet och just i den stunden gick vattnet- PLÖFS!! Och genast kom krystvärkarna. "Ring på nån, skrek jag, JAG MÅSTE KRYSTA!!"Alla kom in igen och såg att jag var fullt öppen, öppnat mig 6 cm på 1.5 h. Då fick de spruta in motgift mot morfinet så inte bebisen skulle skadas, men i det skedet så lämnade jag jordelivet (metaforiskt alltså..) och min kropp så jag brydde mig inte särskilt mycket. Jag höll på att krysta i ca 45 min innan barnmorskan till slut klippte mig så bebisen kunde komma ut. Jag genomgick alltså hela förlossningen utan bedövning, är faktiskt lite stolt över mig själv! 18.22 kom mammas lille hjärtepojk. han var 52 cm lång och vägde 3800 g. Så sammanfattningsvis, värkarbetet höll på i ung 11 timmar, krystade i 1 timme. Från vi blev inskrivna till dess att Liam är född tog det 3.5 timme!Nu är vi hemma allihopa och mår bra, även om jag känner mig lagom mörbultad och det svider där hon sydde de tre stygnen men annars är det finfint! En lång väntan med ganska besvärlig graviditet är nu över och jag kunde inte varit lyckligare över att ha blivit mamma!!








Söndag den 16 mars 2008- 1 mån och 2 dagar som mamma
Ja, där var min förlossningsberättelse som jag äntligen satt in efter en månad. Jag har haft en helt fantastisk första månad som mamma, till och med Liams mormor sa idag att vi var fantastiska föräldrar! Att jag är så lugn som mamma och att det märks hur bra Liam mår och att vi har skapat en harmonisk miljö för honom. Jag har aldrig känt sån underbar kärlek till en varelse som jag känner för honom. Han är verkligen mammas lille hjärtepojk!

Måndagen den 12 maj 2008- snart 3 månader som mamma
Nu har rutinerna börjat ta form vilket är jätteskönt! Jag vet när han är hungrig, när han är trött och vill sova osv. Nu kan jag äntligen planera dagarna lite till skillnad från innan. Jag ammade fram tills för 3 veckor sen men nu har jag gått över helt till ersättning men Liam verkar inte ha några problem med det. Känns mycket bättre att ge på flaska, mådde inte bra av att amma mot slutet. Jag blev tossig i huvudet, deprimerad och superkänslig så jag satte till slut det i samband med amningen och slutade med det - och voiolé: ingen stress, press och psykisk skit utan nu mår jag mycket bättre! Tänkte jag skulle uppdatera lite hur det känns att vara mamma, vilket i och för sig inte riktigt slått mig än! Men men…