28 september

Jag hade lite hoppats på att sitta med värkar just nu men det verkar inte så. Visst har jag ont med jämna mellanrum men inte så jag kan säga med säkerhet att "nu är det dags för förlossning". Tålamod har aldrig varit en stark egenskap hos mig, vilket verkligen inte underlättar i sådana här lägen. Särskilt inte i kombination med en släng av kontrollbehov....
Men visst är det nyttigt med prövningar som dessa. Att ha konstant ont i en månad, men att det är en bra sak. Att inte veta när bebisen bestämmer sig för att komma. Att inte sova ordentligt men att det inte gör något, så länge man tar sig tid att vila hela dagarna.
Jag tror fullt och fast på att kroppen säger ifrån de sista veckorna att "blä för graviditet" just bara för att man annars har det så bra och mysigt att man inte rent mentalt ställer in sig på slutresultatet- vilket är att bebis faktiskt måste komma ut. Jag gillar verkligen att vara gravid. Att ha en stor mysig mage där man känner ett liv växa fram. Alla krämpor och diverse jobbiga saker de glömmer man rätt snabbt efteråt, även om de är fruktansvärda för stunden.
Jag kommer inte vara gravid igen- någonsin, men därmed inte sagt att jag inte kommer bli alldeles salig och sugen på en till om några månader. Jag känner mig själv. Men när denna lilla parvel har kommit ut kommer fokus ligga på att bebis ska ha det så fantastiskt bra som möjligt medan jag försöker rehabilitera mig från mina nacke/axel-besvär och att bygga upp min kropp rent muskulärt så jag kan vara som andra, friska aktiva föräldrar!
Så, jag ska inte sticka under stol med att jag är vansinnigt frustrerad över att inte ha värkar just nu och veta att om några timmar har jag en nyfödd liten bebis i min famn men hon/han kommer ju snart ändå. Men det hade varit bra om bebis ville skona sin mammas nerver och hellre komma förr än senare.....

uppdatering

Japp, det är bara att inse. Jag har två veckor kvar innan det är dags för förlossning. Fram tills dess är det bara att försöka njuta av den fina magen, men det är svårt att fokusera på fördelarna när man har ont hela tiden någonstans.
Det är ju ung i detta stadiet som kroppen  säger ifrån att "nej, nu vill jag inte vara gravid längre", förmodligen för att man annars inte hade förberett sig på samma sätt att barnet ska komma ut, utan att man vill fortsätta vara gravid. Jag är kluven. Ena stunden är det supermysigt att sitta och klappa på magen, känna bebisen röra sig lite där inne och känna att detta är riktigt häftigt. Andra stunden kan jag inte tänka på något annat än att ryggen känns som den ska gå mitt itu, jag kan inte gå eller röra mig alls pga värk i fogar, tryck i ljumskarna och krampanfall i rumpa och baksidan av låren så benen viker sig.
Så vad gör man? Jo, när det känns bra- då gäller det att absorbera varje uns av den glädjen så att när det känns skit, då kan man plocka fram de känslorna och kanske må lite bättre. Och tänk, det är ju bara två veckor till, sen han jag min lilla bebis i famnen! :-)