28 september

Jag hade lite hoppats på att sitta med värkar just nu men det verkar inte så. Visst har jag ont med jämna mellanrum men inte så jag kan säga med säkerhet att "nu är det dags för förlossning". Tålamod har aldrig varit en stark egenskap hos mig, vilket verkligen inte underlättar i sådana här lägen. Särskilt inte i kombination med en släng av kontrollbehov....
Men visst är det nyttigt med prövningar som dessa. Att ha konstant ont i en månad, men att det är en bra sak. Att inte veta när bebisen bestämmer sig för att komma. Att inte sova ordentligt men att det inte gör något, så länge man tar sig tid att vila hela dagarna.
Jag tror fullt och fast på att kroppen säger ifrån de sista veckorna att "blä för graviditet" just bara för att man annars har det så bra och mysigt att man inte rent mentalt ställer in sig på slutresultatet- vilket är att bebis faktiskt måste komma ut. Jag gillar verkligen att vara gravid. Att ha en stor mysig mage där man känner ett liv växa fram. Alla krämpor och diverse jobbiga saker de glömmer man rätt snabbt efteråt, även om de är fruktansvärda för stunden.
Jag kommer inte vara gravid igen- någonsin, men därmed inte sagt att jag inte kommer bli alldeles salig och sugen på en till om några månader. Jag känner mig själv. Men när denna lilla parvel har kommit ut kommer fokus ligga på att bebis ska ha det så fantastiskt bra som möjligt medan jag försöker rehabilitera mig från mina nacke/axel-besvär och att bygga upp min kropp rent muskulärt så jag kan vara som andra, friska aktiva föräldrar!
Så, jag ska inte sticka under stol med att jag är vansinnigt frustrerad över att inte ha värkar just nu och veta att om några timmar har jag en nyfödd liten bebis i min famn men hon/han kommer ju snart ändå. Men det hade varit bra om bebis ville skona sin mammas nerver och hellre komma förr än senare.....